callmenasha.blogg.se

Jag som många andra har varit hemma i veckan med diffusa förkylningssymptom. Det har därmed blivit en hel del läsning. Boken heter Kriget har inget kvinnligt ansikte, skriven av Svetlana Aleksijevitj. Hon fick Nobels litteturpris 2015. Den här boken sträckläser man inte. Den är dyster, obehaglig och relativt lång.  Boken handlar om ryska kvinnor som deltog i andra världskriget. Och de var tydligen många. I alla delar av ryska armén fanns det kvinnor. Ofta var de dessutom väldigt unga, 16-20 år när de ryckte in. De var ofta ivriga att försvara fosterlandet och därmed frivilliga. De kunde jobba inom sjukvården, vara stridspiloter, laga mat el annat. Boken bygger på intervjuer och består av korta berättelser berättade av olika namngivna kvinnor som deltog  i kriget. 

Det är förstås många berättelser om död, blod, skräck och lidande. 

Kvinnorna fick bära enbart uniform i flera år och klipptes korthåriga något som inte var vanligt för kvinnor på den tiden. De beskriver hur ovant det var att ha på sig klänning efter kriget el gå i högklackat. Många av de klarade inte åsynen av färgen röd efter kriget pga alla blodbad de hade upplevt. 

Efter kriget döljde många av de att de hade varit vid fronten då det inte antogs vara passande för kvinnor och de som hade varit med i kriget kunde ha svårt för att hitta en make. Medan männen blev hjältar efter kriget kunde kvinnorna alltså vara ensamma och föraktade. 

Det är ett stycke historia som känns främmande. Ivern att åka till frontlinjen där risken för att dödas var stor kan jag inte riktigt förstå. Jag antar att det handlade om en generation i en annan tid och kultur där man tänkte annorlunda. 

Jag är glad att jag härdade ut och läste den. Den belyser tydligt hur jäkla hemskt krig är i allmänhet 

och att kvinnor diskriminerades även när de var krigshjältar. Boken är inget för dig som är en ovan läsare dock. 

Vi hörs!