Total ensamhet
Kategori: Allmänt
Nu tänke jag skriva några filosofiska rader.
Jag tror jag håller på att bli vuxen, på riktigt. Oj oj tänker ni nu, vad har hon nu hittat på! Haha ja ni!
Jag kom fram till att man är totalt ensam i världen, det finns inte en enda människa som kommer förstå dig till 100%. Vet inte hur det är med tvillingar som växer upp tillsammans men inte ens dem kan nog förstå varandra till 100%. Har jag rätt el har jag rätt?
Det vi kan göra med våra medmänniskor är att lyssna på varandra, berätta för varandra om vad vi tänker, vad vi vill och vad vi gillar och sedan försöka förstå varandra så bra som möjligt utifrån det. Att leta efter en själsfrände är helt bortslösat.
Man kan hitta människor man gillar och tycker om att umgås med men att leta efter en försvunnen hälft av dig själv är nog förgäves.
Inte ens ens egen familj som man ändå både delar gener med och tillbringat mycket tid med kan läsa ens tankar och förstå en helt, så varför skulle andra kunna göra det?
Så min slutsats är att vi människor är ensamma öar som i bästa fall kan närma oss varandra genom respekt och ömsesidig välvilja. Men letar du efter någon som bara förstår dig per automatik och hundraprocentigt och är totalt RÄTT för dig, vare sig som kompis el partner ja då får du leta länge.
Detta låter ju dystert men det är ju verkligheten. Man är född i sin unika kropp och med sina tankar och ingen annan kan ju fatiskt helt dela upplevelsen av hur det är att vara just du. Jag tror det har skrivits många filosofiska och intellektuella böcker i ämnet.
Först när man accepterar sin totala ensamhet kan man bli en bra vän, en bra dotter el en bra partner. För innan dess har man för stora förväntningar på förståelse och enighet av människor omkring sig.
Vad tycker ni i ämnet?
