callmenasha.blogg.se

Hej!

Idag var jag trött. Vi fick dra lotter i plugget och sedan välja vårdcentraler vi ska vara på i 2 veckor, det var stressigt ioma man skulle välja blixtsnabbt bland ställen man inte ens hört talas om innan. En hel del kursare kommer få bo på andra orten då det inte är pendlingsavstånd till alla platserna. Alingsås ska iaf få besök av mig.

 

 

Nåt som jag länge har velat skriva om är den totala BABY-YRAN som råder.

 

Ingen av mina närmaste är iofs med barn men oj oj oj vad det snackas om det.

23-åringar pratar om att de kommit på efterkälken när det gäller barnafödande ioma deras föräldrar fick dem när de var 23. Men hallå, vi är en ny generation, vi är studenter så det är ok att vi skaffar barn senare än våra päron tänker jag.

Det är ett återkommande tema bland vänner och bekanta och ärligt talat så har vi pratat om det sen gymnasiet, men skillnaden är att då var det som luddiga framtidsfunderingar, nu handlar det om nuet.

 

En ännu märkligare grej är att flera killar jag har pratat med/försökt dejta på sistone tar upp det här med barn typ andra gånger man snackar. Jag menar samma killar som för 2 år sedan inte ville binda sig har gått och skaffat sig pappaambitioner. Och de är inte ens gamla, typ 30 bast. Vad hände liksom? Har jag missat nåt?

 

Kändisar skaffar barn och folk bloggar hejvilt om sina ungar. Gynning skriver att barn är meningen med livet.

Hade jag också gjort allt annat jag velat i livet så hade kanske mitt liv också tappat meningen så att jag skulle bli tvungen att skaffa en ny mening fort som fan.

 

Nu får ni inte ta det på fel sätt, jag har alltid älskat barn, de är ju både sötare och coolare än vuxna och jag har alltid utgått från att jag vill ha barn. Men att gå omking och vara barnsugen som singel student är ju inte så vettigt el hur?

Dessutom vill jag iaf få njuta lite av alla mina ansträngningar med studierna innan jag skaffar mig ett nytt jobbigt projekt som barn faktiskt innebär. Det är lätt att gå och drömma om att skaffa barn men när jag tänker på det i verkligheten så får jag kalla kårar.

 

Jag kanske är egoistisk helt enkelt. JAG vill ha det bra och bekvämt, att ha ett litet knyte som måste tas hand om 24/7 är säkert mysigt men det skrämmer mig.

När man skaffar barn ger man upp ganska mycket, rätten att få sova när man känner för det, rätten att göra vad man vill, rätten att få tänka på sig själv först osv.

 

Men då säger ni att det är ju så mysigt att ha barn, man glömmer det jobbiga. Och barn är ju MENINGEN med livet.

Oh vad tragiskt det vore isf. Om enda meningen med livet är att skaffa barn. Vad är vi då? Små babymaskiner? Och vad säger det om folk som inte kan skaffa barn el som helt aktivt väljer bort det? Väljer de bort meningen med livet? Det låter ju konstigt.

 

Det är jättekul för alla som skaffar barn, tänker göra det och tycker att det är deras livs mening. Sure!

Alla får ha sin åsikt, men håll gärna MIG utanför det iaf i några år till. Jag vet, man blir inte yngre men det problemet får jag ta tag i då när JAG känner mig redo.

 

Simma lugnt!