callmenasha.blogg.se

Ny i Stockholm, läkare till yrket och livsnjutare.

När jobbet krånglar

Kategori: Allmänt

Hej!
Just nu har jag haft några jobbiga dagar.
Sambon har varit förkyld i en vecka och hemma. Jag är oense med min chef om mina randningar, alltså när jag får gå ut och randa mig under min specialisttjänstgöring. Det tar 5 år att bi specialist i allmänmedicin och av den tiden ska man vara minst 2,5 år på sin vårdcentral. Restrenade tid har man randningar alltså placeringar på andra kliniker som akuten/medicin/psykiatri/barn/gyn/geriatrik. Dessa placeringar är obligatoriska. Man ska dessutom gå 12 kurser. Det är vanligt att man efter 1 år får börja randa sig. Min chef har bestämt att jag ska vara på vårdcentralen hela 2 år innan jag får randa mig. Det gör att jag blir stressad och vet inte om jag kommer hinna klart på 5 år. Så detta har upptagit hela min energi den här veckan. Det är inte bara besluten som tas men också tonen dem läggs fram med.
Jag hade inte för en sekund föreställt mig hur svårt det är att vara läkare. Först utbildningen, sedan AT tjänstgöringen och därefter specialisttjänstgöringen. Förutom att det faktiskt kan vara ett tungt arbete mentalt många gånger så har man det här att deala med. Att ens egen och chefens intressen går i sär. I min barnsliga fantasi har jag alltid föreställt chefer som individer som vet vad du klarar av, aldrig ger dig mer än de vet att du klarar och som är intresserade av din utveckling.
Jag hör berättelser av kollegor att de vikarierat 1 år på en vårdcentral utan att sedan erbjudas en specialisttjänstgöring el att man har gjort hela sin specialisttjänstgöring på en vårdcentral utan att få jobb där sedan som färdig specialist. Det har inte varit för att de inte varit duktiga/lämpade utan för att det på något konstigt sätt inte passat chefen/verksamheten. Jag börjar tro att primärvården är sjuk. Jag hör inte liknande berättelser av mina vänner som har sjukhusspecialiteter. Vem har hört om en kardiolog som specialiserat sig men sedan inte fått jobb på sin klinik?
Det var mina dystra tankar från den här kvällen, jag får väl kämpa vidare och vem vet, kanske blir jag tvungen att byta jobb?
Det här har gjort att jag inte somnat 2 nätter i rad förrän sent och jag hatar när jobbet stör resten av livet.
Vi hörs mina vänner!
 
Och så lite bilder för att lyfta det här deppiga inlägget, Ulriksdal slott
 
Sambo
 
Fina vänner på besök för några helger sedan 
 
Armemuseet
 
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: